”Tokiga kvinnan på torget skrek att det skulle bli krig om tio år – hon fick rätt…”
MAJORSK, Ukraina. Så här är det när ett krig i Europa blivit vardag, vardag till och med för dem som lever mitt i det:
Vid gränsövergången vid byn Majorsk står ett skjul hopsnickrat av ohyvlade plankor och med några stockar som stomme. Den enkla dörren slår igen med hjälp av en lång uttänjd fjäder. Pang! säger det när dörren slår igen.
Natasja Solomacha, 53, hör inte ljudet, lika lite som hon hör de dova smällarna från haubitsarna långt borta: det ligger som en mörk kuliss över landskapet.
Vad skjuter de på i dag?
Vem vet. Det enda Natasja vet är att kanonaderna tenderar att öka om kvällarna och om de kryper för nära går hon ner i källaren och sover där. Hon bor med sin man i byn.
FAKTA
Befolkning: 45 miljoner invånare.
HUVUDSTAD
Kiev, 2,8 miljoner invånare.
KONFLIKTEN I KORTHET
Efter den proeuropeiska revolutionen 2014 hamnade Ukraina på kollisionskurs med Ryssland, som annekterade halvön Krim och iscensatte ett väpnat uppror i landets östra delar.
UTBRYTARREPUBLIKER
Folkrepubliken Donetsk, 1,9 miljoner invånare, huvudstad Donetsk, 950 000 invånare
Folkrepubliken Lugansk, 1,2 miljoner invånare, huvudstad Lugansk, 426 000 invånare
Uppgifterna är mycket osäkra eftersom det pågår krig. Den av Ryssland olagligt annekterade halvön Krim har cirka 2,3 miljoner invånare.
Källor: Landguiden (Utrikespolitiska institutet), World Factbook (CIA) och Wikipedia.
Natasja förestår ett kafé i skjulet där rutan ut mot väggen består av ofärgad plast. Här säljer hon piroger, bröd, läsk, vatten, kaffe, té och choklad. Chokladen är av märket Roshen som ägs av Ukrainas president Poroshenko. Inte heller det reflekterar Natasja över eftersom det inte har något med den smällande dörren, de dova kanonerna eller den långa bilkön ute på vägen att göra.
Bryr man sig om att gå längs kön och räkna finner man att där i dag står 205 bilar. I varje fordon sitter frustrerade människor, uppgivna, arga, sorgsna, rädda. Nej, kanske inte rädda.
De har väntat tolv timmar, 24, 30 – de har sovit i bilarna, ätit av sin medhavda kost (ägg, bröd, tomater, vatten, termosar med kaffe och té) och vankat fram och tillbaka på den slitna vägbanan där damm, cigarettrök, kvävande bensin– och dieselångor och svarta sotflagor från Gud vet var förstärker känslan av att sitta fast i en fälla.
Här är det regeringskontrollerat område. På andra sidan gränsen ligger också Ukraina, men den så kallade Demokratiska Folkrepubliken Donetsk. I internationell rapportering brukar Donetsk kallas rebellkontrollerat område, i verkligheten är det Ryssland som behärskar området med hjälp av soldater, militär utrustning och lokal milis.
Trots att kriget hittills krävt 10 000 dödsoffer är de båda sidorna sammanlänkade vilket 205 bilar i kön bär vittne om.
Alexander Stanovic, en man med munnen full av guldtänder, sitter i sin Lada med öppen sidoruta:
– Vi behövde bara åka till banken i Bahmut (ukrainska sidan) för att bekräfta att jag lever. Annars får jag ingen pension. I fyra dagar har vi varit på väg. Fyra dagar! Alexanders fru i passagerarsätet börjar gråta.
– Vår dotter dog för tre år sedan. Hon var sjuk men när kriget bröt ut försvann läkarna och ingen kunde hjälpa henne.
Alexander håller hårt i ratten. Han tittar på bilen framför:
– I 37 år arbetade jag i kolgruvan. 37 år.
En annan Lada, blå, sliten, överlastad. Pavel Bondar, 48, sitter på förarplatsen:
– Jag var mekaniker i gruvan. I två år arbetade jag utan lön, sedan fick jag sparken. Det finns inga jobb, inga pengar. De är skyldiga mig två årslöner! Vi överlever tack vare vår trädgård där vi har frukt och grönsaker. Min fru arbetade på en rehabiliteringsklinik men en granat träffade huset så kliniken finns inte mer.
Frun sitter bredvid, Pavels föräldrar i baksätet. De har också varit i Bahmut för att ordna med pensionen. Nya regler. Pensionären måste var tredje månad personligen infinna sig på banken och visa att han lever. Annars fryser pengarna inne.
Pavel har blanka, trötta ögon och är orakad. Ingen annan i bilen säger något.
– Våra föräldrar hjälper oss. De köper mat åt oss för sina pensioner, säger han.
Borta i skjulet som är ett kafé väger Natasja fläskkött på en våg. Om omgivningen är dammig, smutsig och ofta förtvivlad är det desto viktigare att hålla på hygien och värdighet. Hon träder en plastpåse över handen när hon väger upp kundernas varor.
I så måtto kan det vara vilken affär som helst. Men priset visar att här råder speciella omständigheter. Natasja tar 25 hryvnia, ungefär åtta kronor, för ett hekto kött. Inne i stan kostar köttet 27 hryvnia, men efter det är grillat. Eftersom köttet kan förlora 20–30 procent av sin vikt när vattnet ångar bort under tillagningen är det alltså mycket dyrare att handla hos Natasja.
Det låter inte som mycket pengar men om en pension är 3 200 hryvnia i månaden, runt tusen kronor, är det begripligt att de flesta som sitter i bilkön nöjer sig med att äta bröd och dricka vatten.
En affärsman i Kiev äger kaféet. Natasja arbetar 24 timmar och är ledig 24. Under nattpassen försöker hon sova sittande på bänken som är gjord av tre plankor.
Säljer hon för under 1000 hryvnia på en dag får Natasja 100 – 30 kronor – i lön, säljer hon för över 1000 får hon 200. Förra veckan var dålig. Hon sålde för bara 160 hryvnia under en hel dag.
På sin lediga tid sköter hon hemmet, lagar mat och arbetar i trädgården: hon odlar potatis, tomater, morötter, vitlök, basilika, körsbär, jordgubbar, äpplen, svarta vinbär, valnötter och hasselnötter. Nötterna säljer hon.
– Jag går och lägger mig nio på kvällen och går upp sex på morgonen. Jag är jämt trött, jag har ont i benen och ryggen, säger Natasja.
En man kommer in – pang! säger det när dörren slår igen – och köper en stor flaska Sprite och fyra bröd. Två gånger har vakterna sagt åt mig att ställa mig sist i kön! De påstår att jag försökte smita före! Han är arg, han har bråttom. Han ska till Donetsk och behandlas för njursten, han har en vän på sjukhuset där.
– När jag arbetar i trädgården, säger Natasja, skjuter krypskyttarna mot mig för skojs skull. För att skrämmas. Det händer en eller två gånger i månaden. En gång hörde jag kulan. Den liksom vibrerade.
Hon försöker härma ljudet: sssschwwww!
Bussarna kör förbi kön med personbilar och släpper ut sina passagerare framför den sista kontrollpunkten där de ska visa bagage och ID-handlingar. ”Ha era dokument redo. Visa bara dokumenten”, står det på en skylt. Det är mest gamlingar på bussarna. De skyndar ut och småspringer mot kontrollpunkten för att slippa vänta alltför länge i kön – dessa eviga köer!
Där kommer en man med en TV-apparat. Där kommer en karl med två nya cykeldäck över axeln. En dam pustar tungt och stödjer sig dödligt trött på sin käpp. En kvinna bär ett litet barn. Bönder i kavaj och med svarta galonkepsar. Stadsdamer med långa pälsbrämade kappor. En man springer med ett blöjpaket i ena handen och en kartong med en TV i den andra.
Nästan alla bär på billiga, överfulla nylonväskor men en kvinna har bara en elegant svart lackväska.
Svettiga ansikten.
En gränsvakt är röd i ansiktet av ilska och stress. Han vevar med armarna åt en man i en Volga som försökte köra förbi kön – vänd om! ställ dig sist! Mannen i Volgan slår ut med händerna och höjer ögonbrynen i en min av förvåning. Gjorde jag något fel?
En ambulans med sirener och blinkande ljus rusar fram längs den raka vägen, fram till trängseln i folkmassan. En kvinna har fått en hjärtinfarkt. Den första och förhoppningsvis sista i dag. För fyra dagar sedan segnade tre personer ner i hjärtattacker.
Kvinnan kommer att vara död innan ambulansen hinner till sjukhuset i Bahmut.
Det gick bättre för soldaten som fick en kula i magen tidigare på dagen. Han klarar sig. Men soldaten som trampade på en mina i går, han dog.
Längs vägkanterna står röd-vita dödskalleskyltar med texten ”Varning Minor”. Men det struntar gamla gubbar i. De trampar ut i buskarna för att pinka.
Vad skulle de annars göra. Utedassen av omålade plankor räcker inte åt alla dessa människor. På dassen sitter blå–gula skyltar med EU:s emblem som visar att Europeiska Unionen gjort ett bidrag till gränsövergången i Majorsk.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSCE, har observatörer på plats längs hela fronten. Observatörerna rör sig på båda sidor och rapporterar med kamrermässig noggrannhet om vartenda kanonskott, varenda skottsalva och varenda exploderande mina de kan notera.
– Parterna avtalar om en ny vapenvila. Vi är vid fronten nästa dag och de bryter redan vad de kommit överens om, säger en OSCE-observatör. De slutar skjuta när vi visar oss och börjar igen när vi åker. Ibland känns det som om vår uppgift är att vifta med OSCE-ländernas flaggor för att visa människorna här att de inte är glömda.
Observatören säger:
– Jag har gett upp med att försöka hänga med i avtalen om vapenvilor.
Så har människorna som tidigare arbetade tillsammans i Ukrainas kolgruvor, som levde tillsammans i städerna och byarna, plötsligt fått ett glödande hat och ohejdbart begär att döda varandra? Nej, män, kvinnor och enstaka barn från båda sidor blandas i kön, diskuterar, utbyter information, framlider sin väntan i sämja, utom när någon försöker smita före.
Observatören säger:
– Det är inget spontant som sker. Allt arrangeras från högre ort.
Natasja i kaféet säger att hon hittar kulor i sin trädgård, korta som hon antar kommer från krypskyttarna och långa, kraftigare som hon antar kommer från kulsprutor. Hon bodde i Moskva några år i början av 2000-talet. På marknaden där hon handlade ropade en tokig kvinna att det skulle bli krig om tio år. Alla skrattade åt henne. Men den tokiga kvinnan fick rätt, säger Natasja.
Majorsk hade 800 invånare före kriget. När striderna började flydde alla utom 140. Men sedan kom de tillbaka för här har de i alla fall sina hem och trädgårdar. Nu bor 400 – 500 personer i byn.
Vid nyår damp en granat ner i ett hus men som tur var kom ingen människa till skada.
Det är värre i Zhovanka. Där pågår strider hela tiden. Zhovanka ligger ett par kilometer bort. För fyra månader sedan skadades där en sexårig pojke av granatsplitter. Han överlevde men kom inte tillbaka. Pojken var det sista barnet i Zhovanka, nu finns bara vuxna kvar.
Jag ville ha barn, säger Natasja, men jag kunde inte bli gravid när jag var ung. Sedan kom medicinen jag behövde men då var jag för gammal.
Ute på vägen hörs tutor. Motorer rusar. Människor ropar. Tre damer har formerat sig i en ordningspatrull och ser till att ingen smiter före. En av dem ställer sig framför en svart bil, lägger händerna på motorhuven och ropar, stopp, stopp, stopp! Vart tänker du ta vägen?
Det går rykten: De släpper bara igenom 50 bilar i dag. De kommer att beordra alla att vända.
Uppe vid gränsövergången bär de unga soldaterna knäskydd på höger knä för att inte få ont när de går ner för att kika på bilarnas underreden. De letar efter vapen, droger och för mycket mat. Det är tillåtet att ta med högst en limpa cigaretter och 75 kilo mat. För eget bruk. I går tog de en kille med 50 kilo bacon. Han fick vända.
I sommar ska jag försöka öppna eget, säger Natasja. Jag ska skaffa en liten kylvagn som jag kan dra längs kön och så ska jag sälja vatten, glass och kall juice. Och kanske lite mat. Om jag inte kan skaffa en kylvagn kanske jag kan göra en anordning med en kylväska på en barnvagn.
Hon sitter vid ett av de två gröna plastborden i kaféet och för in den senaste försäljningen i anteckningsboken.
Min man arbetade i gruvan, säger Natasja. Men gruvan har stängt och nu sitter han hemma. Han är väldigt, väldigt upptagen med att titta på TV.
Hon tystnar en stund och säger sedan för att mildra sina ord: Han tar hand om hunden. Och snickrar när det behövs. Karlgöra. Vi har varit gifta i 32 år.
Jag sörjer att jag inte fick några barn, säger Natasja. Varje kvinna vill ha barn.
De dova smällarna från kanonerna hörs i fjärran.
Jag är van vid ljudet och ändå inte, säger hon. Ibland hör jag dem inte ens. Om de skjuter mycket höjer min man ljudet på TV:n.
