Här tar Ryssland grannens mark – meter för meter
KHURVALETI, Georgien. En morgon när Lali Jeranashvili som vanligt skulle gå till familjens majsfält upptäckte hon att åkern befann sig i ett annat land.
arning! Statsgräns! Förbjudet att passera, stod det på en grön skylt vid vägen där Lali och hennes familj alltid gått, och där deras föräldrar alltid gått, och deras föräldrar före dem.
Hur lätt hade det inte varit för Lali att strunta i skylten och fortsätta gå.
FAKTA
4,9 miljoner invånare.
HUVUDSTAD
Tbilisi, 1,1 miljon invånare.
KONFLIKTEN I KORTHET
När Georgien lämnade den kollapsande Sovjetunionen i början av 1990-talet blossade spänningarna mellan olika befolkningsgrupper upp i öppet krig. Sydossetien och Abchazien, delar av Georgien, utropade sig som självständiga. De existerar med ryskt stöd.
UTBRYTARREPUBLIKER
Sydossetien, cirka 55 000 invånare, huvudstad Tschinvali;
Abchazien, cirka 240 000 invånare, huvudstad Suchumi.
Källor: Landguiden (Utrikespolitiska institutet), World Factbook (CIA) och Wikipedia.
Det gällde ju bara några steg, en promenad på några minuter, så skulle hon komma till majsen som är familjens föda och inkomst. Men hon stannade och läste noga. Budskapet var tydligt och skrivet på tre språk, georgiska, ryska och engelska.
Hon vände och gick tillbaka till byn.
Lali Jeranashvili vet ju att det är farligt att inte beakta skyltar som ryska soldater sätter upp. De har tagit bit efter bit av marken runt Khurvaleti by och den som går över på andra sidan grips och förs till Tskhinvali och får stanna där tills någon släkting betalar böter eller om man ska kalla det lösensumma. Betala måste man under alla omständigheter: 2000 rubel, det motsvarar 400 kronor, mycket i ett land där minimilönen är motsvarande 800 kronor i månaden.
Tskhinvali är huvudstad i Sydossetien.
Sydossetien är en del av Georgien som brutit sig loss och nu kallar sig suverän republik. Bara Ryssland, Venezuela, Nicaragua, söderhavsöarna Nauru och Tuvalu samt utbrytarrepubliken Transnistrien i Moldavien erkänner Sydossetien som ett självständigt land, fast ingen låtsas att Sydossetien är självständigt på riktigt. Ryssland har delat ut ryska pass, valutan är rubel och ryska soldater vaktar gränsen.
Så krångligt allt har blivit!
Lali Jeranashvili sköljer tvätt i en betongho i backen nedanför byn. Hennes händer är röda och hårda i det kalla vattnet. De mjuka och branta bergen reser sig över henne och över bergen välver sig himlen. Kor råmar, höns kacklar, tuppar gal och hundar skäller.
Det är ett ständigt liv i byn och alla dessa ljud, och bergen, och den vidsträckta slätten i dalen nedanför, har i alla tider betytt frihet. Här är en georgisk by, Khurvaleti. Nästa by är ossetisk. Den heter Odoleti. Sedan kommer en georgisk by igen. Den heter Bershveti.
Förr gick människorna som de ville i detta lapptäcke av ossetiska och georgiska byar men nu möts de av skyltar, taggtråd, den ännu vassare concertinatråden och stängsel. Tillvaron har blivit en labyrint.
Där det inte finns avspärrningar måste man ändå tänka sig för. Några steg åt fel håll och man kan befinna sig på andra sidan.
Nere på fältet har ryssarna har ryssarna harvat upp linjer i den svarta, feta jorden. Där går gränsen säger de.
Men vad gör man om korna går över på fel sida? Alla som haft kor vet att de kan trampa ner ett stängsel och ge sig av.
Två gånger har ryssarna jagat mig med terränggående bilar, säger Murman, en bonde som bor bara 150 meter från concertinatråden. Han slår ut med armarna. Vad skulle jag göra? säger han. Jag måste gå över, jag måste ju hämta mina kor.
För att komma till grannbyn Bershveti får man numera köra bil rakt söderut i flera kilometer tills man kommer till den stora motorvägen, Georgiens pulsåder, som går i öst–västlig riktning. Innan man kör upp på motorvägen passerar man en vägspärr bemannad av georgiska poliser. De är där för att hindra utomstående att ta sig för nära gränsen, de säger att det är för riskfyllt, man kan bli kidnappad.
En ung polis sitter på en pall och läser Alfred Döblins klassiker ”Berlin Alexanderplatz”, en roman om det sönderfallande Berlin innan Hitler tog över.
Man kör upp på motorvägen och passerar strax en grön skylt på ett fält. ”Statsgräns.” Bara 400 meter från Georgiens viktigaste trafikled.
På engelska kallas det som sker ”borderisation”. Det är en term myntad av EU:s observatörer. Den betyder gränsdragning som pågående process, fast ensidigt beslutad och i strid mot internationell lag.
Ryssland karvar ut en stat på georgiskt territorium.
Det är en smygande annektering sedan det korta rysk–georgiska kriget i augusti 2008. Ryssland hade sedan länge lagt sig i det spänningsfyllda förhållandet mellan sydossetier och georgier inne i Georgien. Ryssland delade ut pass till sydossetierna och sa sig därefter ha skyldighet att skydda sina medborgare.
Ryssland och utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien begick upprepade provokationer mot Georgien (45 ryska provokationer mot en georgisk, enligt en forskare, Andrei Illarionov, tidigare ekonomisk rådgivare till president Vladimir Putin).
När kriget bröt ut 2008 gick Ryssland in i Georgien med ungefär samma argument man nyttjat i propagandan mot Ukraina: den georgiska armén kallades ”hitlerister” och den georgiske presidenten Saakashvili benämndes ”hysterisk Führer”. Putin liknade kriget vid Sovjetunionens försvar mot Hitler-Tyskland.
Sedan dess har Ryssland byggt 19 militärbaser på ossetiskt område, längs den gräns Ryssland självsvåldigt dragit inne på georgiskt territorium.
En bonde arbetar med en spade på ett fält utanför byn Bershveti. Han står böjd över den nyplöjda jorden som luktar gott när solen värmer efter morgonens dis och råa kyla.
Han gräver hål för att plantera körsbärsträd.
När han sträcker på ryggen kan han se den ryska basen längre ner i dalen. Bortom basen ligger Khurvaleti. Dit kan han inte gå längre. Lyfter bonden blicken kan han på berget se den gröna skylten som ryssarna för en månad sedan flyttade fram ännu en bit, 100 meter, 150 kanske.
Hur förhåller sig en gammal bonde till en sådan skylt? Det här var trakter där bönderna kände sig fria till och med under kommunisttiden när de tillhörde Sovjetunionen. Alla arbetade på kollektivjordbruket men var och en fick också bruka en halv hektar för egen del.
Vid skylten uppe på berget börjar skogen. I skogen har man alltid jagat. Hare och vaktel. Man har hämtat ved där för att värma stenhusen som blir så kalla på vintern. Man har låtit korna vandra på sluttningarna och bland träden.
Bonden heter Murazi. Han är 77 år. I augusti var han uppe på berget med två andra män från byn för att valla korna. De har 30 nu. Tidigare hade byn 100 men eftersom betesmarken bit för bit hamnat på ryska sidan kan de inte hålla så många. Hur som helst kom ryska soldater och sa att karlarna befann sig på fel sida. De tog med Murazi och en av kamraterna, den tredje lät de gå så att han kunde tala om i byn vad som skett.
Murazis son David, 52, skaffade fram 2000 rubel och gav till ossetiska mellanhänder som i sin tur betalade ryssarna. Efter fyra dagar kom Murazi hem igen.
– De sa att jag korsat gränsen. Det är inte sant!
Det sägs att soldaterna får provision när de tar någon, säger David.
David är röd och vindbiten i ansiktet, han är kraftig och händerna är labbar som verkar kunna greppa vad som helst. Det är egendomligt att se en så stor karl vara så orolig. Han vill inte ge familjens efternamn. Han aktar sig för att komma för nära de gröna skyltarna. Ibland ser han ryska soldater inne på georgisk mark, senast för fyra månader sedan.
De säger inget till bonden och bonden säger inget till dem.
Kanske är det bara är ett rykte om att soldaterna får provision på infångade bönder. Det pratas så mycket om gränsen, ryssarna, om allt man egentligen inte vet något om mer än att gränsen finns, här synlig, där osynlig, och att den ibland flyttar på sig.
EU har en styrka observatörer på plats. Deras uppdrag är att patrullera, notera förändringar, bidra till långsiktig stabilitet och bygga förtroende mellan Georgien och Ryssland.
Under tiden detta förtroendeskapande arbete pågår upprättar Ryssland en gräns långt inne i Georgien, som inte har något att sätta emot.
Ryssland har monterat upp över 200 skyltar. Militärbaserna längs gränsen är modernare än förläggningar inne i Ryssland, berättar en person med extremt god insyn. Var och en av baserna är bemannad av 80 till 100 soldater och har kapacitet för dubbelt så många. Ryssland kan därmed snabbt utöka truppnärvaron mitt inne i Georgien.
Bakom gränsen finns ytterligare 4000 ryska soldater.
Kontrollerad instabilitet, kallar personen Rysslands strategi att skruva upp och skruva ner konflikten efter behov. Så länge Georgien inte behärskar sitt eget territorium och så länge landet befinner sig i en pyrande konflikt kommer landet aldrig att kunna bli medlem i vare sig Nato eller EU.
Före första världskriget pågick det Stora spelet i Centralasien mellan Ryssland och framför allt England. På åkern där den gamle bonden Murazi planterar körsbärsträd, på gården där bonden Murman står och ser ut över fält där ryska soldater harvat linjer som föreställer en ny statsgräns, vid betonghon där Lali Jervanashvili sköljer tvätt – där är platsen för det nya Stora spelet.
– Jag är rädd, säger Lali. Vad ska hända med oss? Kommer någon att bestämma att vår by ska förstöras?
Hon tar tvätten i en stor plastkorg och stretar tungt upp för backen mot sitt hus. Uppe på berget finns en utkikspunkt varifrån någon högst troligt just nu följer henne genom en kikare. Vem talade kvinnan med? Det där är inga bybor. Vad har hon i korgen? Tvätt eller något annat – under kläderna?
Varje rörelse är misstänkt.
Om kvällarna kan man från motorvägen se ljusen glimma på det ryska militärbaserna.
