Hittepålandet du inte visste fanns – är som Sovjet på 1970-talet
TIRASPOL, Transnistrien. Det är både lätt och svårt för en reporter att besöka Europas sista Sovjetstat.
Lätt därför att det bara är att flyga till Moldaviens huvudstad Chisinau, hyra bil och köra sex mil österut. Där ligger Transnistrien, ett land med hammaren och skäran i flaggan och mångtaliga Leninstatyer som är noggrannt putsade och fejade.
Svårt därför att landet är synnerligen ovälkomnande för journalister. Det är strängt förbjudet att yrkesmässigt föra anteckningar och fotografera utan tillstånd. Ansökan om ackreditering för journalister ska inlämnas 30 dagar i förväg, och den som sprider uppgifter som inte ”överensstämmer med verkligheten”, kränker medborgarnas ära och värdighet, skadar transnistriska företag eller i övrigt rapporterar i strid med den transnistriska statens intressen kommer att nekas visum.
FAKTA
3,6 miljoner invånare
HUVUDSTAD (Moldavien)
Chisinau, 550 000 invånare.
KONFLIKTEN I KORTHET
När Moldavien bröt sig ur den kollapsande Sovjetunionen, bröt sig området öster om floden Djnestr ur Moldavien. Ett kort inbördeskrig utkämpades 1992. Sedan dess garanterar Ryssland Transnistriens existens och har trupper i där.
UTBRYTARREPUBLIK
Transnistrien, cirka 350 000 invånare (osäker uppgift), huvudstad Tiraspol.
Källor: Landguiden (Utrikespolitiska institutet), World Factbook (CIA) och Wikipedia.
Vad som är verklighet bestämmer den transnistriska staten.
Detta är tankeväckande eftersom just den staten inte finns.
Transnistrien är som ett minne. Man passerar en gränskontroll där en gränspolis rytande frågar om man talar ryska. Man får tillstånd att stanna i landet i ett dygn (kan förlängas av hotellet). Man växlar till sig transnistriska rubel, en valuta som finns lika lite som landet, men som ändå prasslar i fickan.
Man kör in i huvudstaden Tiraspol och slungas 30 år tillbaka i tiden. Huvudgatan heter 25 Oktober till minne av ryska revolutionen 1917. Utanför parlamentet Högsta Sovjet står en hög Leninstaty. Utanför stadshuset, ”Sovjethuset”, är en byst av Lenin. Utanför universitetet finns också en byst av Lenin.
Säkerhetspolisen hette till i vintras KGB. Då bytte den nyvalde presidenten Vadim Krasnoselskij namn på hemliga polisen till MGB, vilket var KGB:s namn på Stalins tid.
Transnistrien är ett stycke land som ringlar på östra sidan om floden Dnejstr. Det är en utbrytarrepublik ur Moldavien, erkänd av ingen mer än de georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
Inte ens Ryssland erkänner Transnistrien trots att det är Ryssland som garanterar det lilla låtsaslandets existens. Ryssland förser Transnistrien med gas, betalar pensionerna, levererade för två år sedan 600 000 läroböcker och har soldater och en fredsbevarande styrka i landet.
Transnistrien utropade sin självständighet 1990. Ett kort inbördeskrig med Moldavien följde. Ryssland garanterar sedan 25 år freden. General Alexander Lebed förklarade när de ryska trupperna landsattes att Moldavien leddes av en ”fascist”, just det, samma anklagelse som Ryssland har riktat mot Georgien och ständigt riktar mot Ukraina.
Jag nämner krånglet för journalister därför att det står i sådan komplett motsats till den tid vi lever i. I andra länder i Europa talar vi om globalisering, företagsamhet, öppenhet, rörlighet, flödet av information på nätet.
I Transnistrien är man tillbaka i ett sovjetiskt 1970-tal. Här lever man i minnet av ett land som var stort och mäktigt och där var dag var den andra lik.
Kan man stanna tiden?
På sätt och vis är det möjligt, om tiden stannar i människornas huvuden.
Vi besöker byn Ciobruci, en före detta kolchos, kollektivjordbruk, som hade 9 000 invånare. Kolchosen hette ”Lenin”. Mitt i byn står kulturhuset, karmosinrött med vita pelare och tak, byggt 1956 när Chrustjov var ledare för Sovjet.
Naturligtvis finns en staty av Sovjetunionens grundare Lenin framför kulturhuset.
Detta vore inget konstigt, i alla fall inte jättekonstigt, i en före detta delrepublik i Sovjetunionen. Men här är statyerna i perfekt skick. Och kulturhuset ser nytt ut, det är antagligen snyggare än någon gång på den sovjetiska tiden, och interiören håller också på att renoveras.
Chefen för kulturhuset heter Nikolaj Galiluk. Han är 69 år och har arbetat här i hela sitt vuxna liv. Han sprutar siffror över kolchosens produktion på 1970- och 80-talen. Morötter! Tomater! Äpplen! Detta var Sovjetunionens trädgård. Till hela unionen sände kolchosen sina skördar – till Karelen och Leningrad och Moskva och Sibirien.
Och hela Sovjetunionen kom hit. Så många gäster, så många artister som uppträdde i kulturhuset!
Han visar fotografier i foajén. Där är kolchosens första ledare, där är gästande artister, där uppträder kolchosens egen kör. Han öppnar den tunga dörren till teaterlokalen, går upp på scenen, in bakom ridån och sätter på ljusen: det smäller för varje strålkastare som börjar lysa.
– Nu finns det inget parti och inget fosterland, säger Nikolaj Galiluk. Alla tänker bara på sig själva…
Vi äter lunch hos Svetlana och Kolja. Hon bjuder på borsjtj, rödbetssoppa, och han på gårdens vin. Kolja är född på kolchosen. Han var soldat i Afghanistan. ”Där blev jag man”. Han säger att Gorbatjov förstörde Sovjetunionen, fyllot Jeltsin sänkte Ryssland i förnedring men Putin – Putin är stark, han återupprättar och gör Ryssland starkt igen.
Kolja hoppas att Transnistrien kan bli en del av Ryssland igen.
När Putin i strid mot internationell lag annekterade ukrainska Krim överlämnade Transnistrien en formell begäran om att också få uppgå i Ryssland.
Putin har emellertid inte tillmötesgått denna önskan. Skälen är enkla. Dels finns ingen landförbindelse mellan Ryssland och Transnistrien, dels skulle det utlösa en internationell kris om Ryssland olagligt sög upp ännu ett territorium. Transnistrien är enligt internationell rätt en del av Moldavien.
Transnistrien är ännu ett av de frusna områden som Ryssland omger sig med. Så länge Transnistrien finns kommer Moldavien inte att kunna bli medlem i Nato eller EU.
Det kan – för Putin – vara värt de miljarder dollar det kostar att hålla denna smala, ringlande landtunga igång.
Med gasen har Ryssland ett effektivare vapen än några kanoner och stridsvagnar. Det ryska energibolaget Gazprom har aktiemajoriteten i MoldavoGaz som delägs av moldaviska staten. MoldavoGaz importerar årligen cirka tre miljarder kubikmeter gas från Ryssland. Två miljarder går vidare till Transnistrien.
Men Transnistriens regering betalar inte för gasen. Det medför att MoldavoGaz har en skuld till ryska Gazprom som vara växer och växer. Den uppgår nu till hisnande 5,79 miljarder dollar, snart lika mycket som hela Moldaviens bruttonationalprodukt (BNP), summan av alla varor och tjänster som produceras i landet under ett år. 2014 uppgick Moldaviens BNP till 7,9 miljarder dollar.
Ryssland äger en ekonomisk kniptång att vid behov användas mot Moldavien och har fullständig kontroll över Transnistrien.
Jag promenerar på 25 Oktober-gatan i huvudstaden Tiraspol. Jag går in i bokhandeln där det hänger tre idolaffischer till salu: den nyvalde presidenten Krasnoselskij, Vladimir Putin och Josef Stalin.
Jag köper allihop.
Sedan går jag till posten för att skaffa dagstidningarna. Det är lördag. Klockan närmar sig lunch. Jag plockar åt mig Pravda, det lokala kommunistpartiets tidning, som klagar över politisk förföljelse, och regeringsorganet Dagens Priednestrovie som kungör ett nytt dekret av presidenten: han tillsätter en kommission för ungdomens patriotiska och andliga fostran.
Pravda ser ut som en hektograferad skoltidning och Dagens Priednestrovie har ett utseende som för tankarna till 1950-talet.
– Du är den första som handlar i dag, säger damen i kiosken.
Jag går ut på gatan. Det är tomt. Jag ser bort mot bensinmacken som ägs av det lokala bolaget Sheriff, bort mot stadion som heter Sheriff och stormarknaden längre bort som också heter Sheriff.
Bolaget äger även en telefonoperatör, en stor textilfabrik, Transnistriens kabel–tv, det kontrollerar 50 procent av byggmarknaden och 28 procent av mediamarknaden.
70 procent av medierna kontrolleras av staten. Resterande två procent uppges vara oberoende.
Sheriff, som grundades av en före detta polis, därav namnet, kontrollerar även det största partiet i Högsta Sovjet.
Allt detta följer det vanliga mönstret efter kommunismens fall. Oligarker delar kommunisternas gamla maktmonopol med en korrupt stat (förrförre presidentens son har utpekats som förskingrare av bankmedel, Transnistrien är ett nav för smuggling och så vidare).
I Transnistrien behåller de kommunismens insignier och formspråk och odlar hämningslöst nostalgin: överallt sovjetiska monument, starka, målmedvetna bönder som håller upp överfulla krogar med frukt och grönsaker, bönder, arbetare och en kosmonaut som tillsammans blickar mot framtiden, stridsvagnar på socklar, en ung kämpe som gav sitt liv för kommunismen på 1920-talet och Lenin, Lenin, Lenin!
2006 röstade 96 procent av väljarna i en folkomröstning för att bli en del av Ryssland.
Det berättar en guide vi anlitar, för vi antar att det är lagligt även för journalister att vara turister i Transnistrien.
– Vårt mål är att förstärka den sovjetiska atmosfären, säger guiden.
Om Transnistrien är som ett minne så återupplivar denna lilla låtsasstat även andra hågkomster – ekonomisk ineffektivitet och att få människor ville leva i den sovjetiska atmosfären. Den plats som säger sig ha varit Sovjetunionens trädgård tvingas importera mat för hundratals miljoner dollar per år eftersom jordbruket inte fungerar.
Kolchosen i byn Ciobruci hade förr 9 000 invånare. Nu är de runt 5 000. De andra har flyttat till Ryssland eller Västeuropa för att hitta försörjning. Svetlana, som gör så god rödbetssoppa, arbetar periodvis på ålderdomshem i Italien. Hon tjänar 800 euro i månaden där, pengar som gör det möjligt för Svetlana och Kolja att bistå sina döttrar. En har flyttat till stan, den andra har gift sig med en rysk officer och emigrerat till Ryssland.
Transnistrien hade runt 750 000 invånare 1989. De är 350 000 i dag, uppskattar vår guide. Exakt hur många som lever i Europas Sovjetstat får inte allmänheten veta. 2014 års folkräkning är en statshemlighet.
Det finns beräkningar som säger att bara 300 000 människor är kvar i landet, de flesta gamlingar och barn. 180 000 personer är ryska medborgare eftersom Ryssland frikostigt delar ut ryska pass. Att skydda sina egna medborgare kan vara en framtida ursäkt för att ingripa militärt.
Transnistrien är en liten konkursmässig polisstat i Europa. ”Har inte KGB tagit honom än?” säger guiden när Urban Andersson fotograferar på gatan. Receptionisten på hotellet blir nervös när jag frågar henne om det är lagligt att växla rubel mot euro.
Tuvalu, en minimal önation mitt ute i ingenstans i Söderhavet, är det land som tar emot minst turister per år i världen. Därefter kommer Moldavien som 2013 välkomnade bara 11 500 utländska besökare.
Om Transnistrien vore med i statistiken skulle landet slå både Tuvalu och Moldavien. Ingen kommer hit. På hotellet vi bor finns inga andra gäster. Gatorna är glesa på lördagen och stendöda på kvällen. Om några år kanske det gamla, bittra skämtet blir verklighet i den sista Sovjetrepubliken:
Siste man släcker ljuset.
